dammtrollet

Vad är jag? Vad gör jag här?

Jag stod utanför hotellets ingång, med en enorm nalle björn i ena handen och min egen axelväska som alltid ville falla ner från axeln i den andra.

Vad håller jag på med? Jag måste vara fullständigt blåst som kommer hitt!

Jag var på väg att träffa henne, och efter hela två månader ifrån varandra så kändes det som om jag skulle kunna springa in i hennes famn när jag såg henne.

Regnet öste ner och jag hade nätt och jämt hunnit in under tak innan presenten som jag hade köpt åt henne hade gått sönder.

Nallen, en relativt fånig sak att köpa, var min ursäkt för att våga gå in när jag öppnade dörrarna och tågade in i hotellets aula. Jag var ju tvungen att ge den till henne.

Två månader. Tänk att det har gått så lång tid. Tänk att jag faktiskt inte har sett henne på hela två månader. Hela sommaren.

Jag fick plötsligt en konstig lust att börja leta efter henne, men jag hejdade mig och gick och satte mig vid ett café istället så länge jag väntade på att hon skulle höra ifrån sig.

Det var fest på gång, och just den festen skulle äga rum här. Jag tittade omkring mig, beundrade de utsökta dekorationerna och beställde en kaffekopp och bulle av kvinnan bakom disken.

Festen, hade jag iallafall gissat, var hennes ursäkt för att träffa mig, och själva partyt, som skulle innefatta en fest på tre våningar, skulle bli en av de största tillställningarna som staden hade sett.

Dessa tankar flög genom mitt huvud när jag satt där, väntande i vad som skulle bli åtminstone psykiskt den längsta tiden i mitt liv.

Jag ringde henne efter en halvtimme, hon svarade inte. Jag skickade två meddelanden den första timmen, hon svarade inte. Jag höll utkik efter henne, hon kom aldrig in genom dörrarna.

Människor kom och gick, några med ölfalskor i handen, och dessa personer skickade personalen nästan genast ut igen. Folk svor och pratade högre ju senare det blev. Jag satt bara där och drack inte bara en kopp kaffe utan två inom den närmaste timmen, sen en till när det hade gått en timme till.

När klockan slog åtta på kvällen, när jag flera gånger hade kollat in hennes meddelande, som hon hade skickat tidigare samma dag, i ett försök att försäkra mig om att hon faktiskt skulle komma, och när jag var på väg att börja domna bort i benen, steg jag upp och började cirkulera kring ingången, fortfarande i tron att hon skulle komma. Svetten började rinna längs ryggen och jag kände mig bara sämre till mods ju längre tid jag spenderade vid aulan.

Jag bestämde mig för att gå omkring lite, försökte hitta logiska lösningar till allt medan jag gick där bland folk som redan festade för fullt. Hon kanske hade tappat bort telefonen och sökte just nu efter mig. Den tanken lät bättre i mitt huvud än de tankar som min fantasi försökte få mig att tro.

Jag kände människorna omkring mig, de flesta iallafall, och en del hälsade jag på där jag gick längs de trånga korridorerna. En tjej i samma ålder som mig, tittade underligt på mig när jag passerade henne. Som om jag skrämde henne.

Om jag hade vetat skulle jag sprungit iväg direkt när jag såg henne. Jag skulle ha sprungit in i folkmassorna framför mig, rakt in i den stora festlokalen.

Men inte för att jag var rädd för henne, utan för att hon var rädd för mig. Varför var hon rädd för mig? Om jag bara hade vetat vem hon skulle signalera till direkt jag vände ryggen åt, och om jag bara hade vetat vem som lurade där i folkmassorna.

Men det visste jag inte, så jag ignorerade henne och gick vidare. Plötsligt hördes en busvissling från någonstans bakom mig, följd av att någon ropade något. Jag vände mig om.

Nu var tjejen riktigt rädd för mig. Hon tittade ett tag på mig och sprang sedan sin väg.

Jag som inte hade fattat ett dugg, stod bara där och glodde på henne.

Jag fattade ingenting, men direkt som jag vände mig om mot festsalen, såg jag ett välbekant ansikte som sprang sin väg bort från mig.

Gissa om jag kände mig blåst.

Sveket fick mig att inte jaga henne, konfrontera henne, för nu fattade jag varför tjejen hade varit rädd för mig.

Jag gick därifrån med mitt humör i botten.

Platsen där jag hade suttit när jag hade väntat på henne, var upptagen just nu, så jag gick och letade efter en annan plats vid cafeterian, men hittade otroligt nog ingen.

Jag släppte ner väskan på marken och tog fram pappret med busstidtabellen.

Om två timmar. Då gick sista bussen som skulle kunna ta mig till flygplatsen.

Jag bestämde mig för att gå ut.

Regnet hade slutat att vräka ner och jag gick med tunga steg längs parkeringen, knuffandes med festande människor och snubblande på mina egna ben.

Klockan var halv nio.

Jag tittade på min telefon och tryckte en sista gång fram hennes meddelande som hon hade skickat tidigare idag.

Robert

Jag vet att vi inte har träffas på länge, men jag hörde att du var på väg till Finland, så jag bara undrar, det är en fest på gång vid det gamla hotellet. Vill du träffas?

Jag hejdade mig från att slänga min telefon framför en bil och springa därifrån.

Stranden låg inte långt därifrån, så jag gick ditt och väntade. Liksom vid hotellet, samlades människor i stora skaror för att festa på den lilla sandstranden, men det störde inte mig.

Jag ville smälta in i folkmassorna och glömma varför jag ens hade kommit hitt, men det var förstås inte så lätt med en stor nallebjörn i handen.

Medan jag gick där, hörde jag över dunkandet några välbekanta röster. Jag kände igen dem som några vänner från då jag gick i gymnasiet. Men då jag vände mig om, för att hälsa, fanns ingen där och skratten som jag hörde hade tystnat.

Jag började gå mot stället jag hade hört rösterna komma ifrån, men en kort hårig tjej med en tatuering på halsen kom fram till mig och hejdade mig.

-Du är Robert, eller hur?

Jag förstod inte hur hon kunde känna till mitt namn, men när jag såg den samma välbekanta person som jag hade sett inne på hotellet, springa med sitt följe av tjejer upp från stranden, anade jag oråd.

Tjejen framför mig försökte hejda mig, blidka mig med sina ord, men jag lyssnade inte så hon tog till andra metoder. Utan förvarning, kysste hon mig, och efter att ha kommit över chocken, tryckte jag snabbt ifrån mig henne.

Hon ställde sig på tå, för hon var typ ett huvud kortare än mig, och slog mig på kinden så att det ekade över musiken, sen ropade hon ”svin” åt mig, och gick sin väg.

Det tog ännu längre tid för mig att hämta mig från den chocken, men inte så länge att jag inte skulle kunna ta upp jakten på henne, för nu av någon konstig orsak kunde jag inte låta bli att följa efter henne.

De var på väg till hotellet så jag genade genom den lilla minigolfparken, medan de gick längs den allmänna vägen, med oroliga blickar alltid vända bakåt.

Väl inne i hotellet, gömde jag mig bakom en stor blomkruka och väntade på att de skulle komma. Jag hade faktiskt ingen aning vad jag skulle göra när jag väl skulle konfrontera henne, men det brydde jag mig inte om.

Det skulle lösa sig på något sätt.

De kom in, och direkt började de försvinna i folkmassorna.

Snabbt för att inte tappa bort dem, rusade jag fram och ställde mig framför gruppen av tjejer, vilket inte var en så smart plan med tanke på att hon själv stod i mitten av guppen och kunde enkelt springa sin väg, vilket hon förstås gjorde.

Jag kände mig som värsta stalkern när jag rusade efter henne, bedjande ropade hennes namn, men hon kollade inte på mig.

Tjejerna som hade varit tillsammans med ställde sig framför mig, men jag knuffade undan dem. Jag hade seriöst ingen aning vad jag höll på med.

Jag kanske kunde skylla på kaffet, jag kanske kunde skylla på att jag var trött, men vilket det än var som drev mig fram, så fortsatte jag.

Plötsligt blev det totalt mörkt i rummet, och upprörde röster hördes omkring mig.

Jag snurrade omkring, men när någon lade på lampan igen, så hade jag igen fullständigt tappat bort henne.

Korridoren, som jag gick i, var liten och tom. Det kändes som det bästa stället för mig just då.

Jag tog upp telefonen och skickade ett meddelande till henne, osäker på om hon ens kommer att läsa det.

Karin

Va fan håller du på med? Det känns som om någon skulle ha kört en kniv i mig. Ville inte DU att vi skulle träffas?

Sen kunde jag inte hejda mig längre, så jag slängde telefonen i väggen och såg hur den gick i flera bitar. Sen tog jag upp nallen och rev huvudet av den.

Kroppen slängde jag ifrån mig, men huvudet kunde jag inte slänga, för det fanns fortfarande en del av mig som hoppades.

Men det var lönlöst.

Jag gick längs korridoren flera gånger, och till sist när jag faktiskt hade gått vilse, tog jag upp min telefon och upptäckte att det var en halvtimme kvar innan bussen skulle åka.

Jag bestämde mig för att hitta närmaste trappa, för jag hade i mitt dunkla sinne vandrat upp två våningar utan att ha märkt det själv.

Trappan var lite rostig och såg inte så värst säker ut så jag gick långsamt ner. Då hörde jag det igen. De välbekanta skratten.

Jag skyndade mig ner och såg hur en tjej, med ryggen vänd mot mig, ropade över sin axel.

-Kom ihåg att spela in åt mig!

Och dum som jag var, svarade jag henne. Om jag skulle ha varit smart skulle jag ha varit tyst men jag svarade.

Tjejen stelnade till och vände sig om mot mig. Men den här gången var jag snabbare.

Hon ropade att jag var här, men jag trängde mig förbi henne, mot det rum där jag nu hörde att kalabalik utbröt.

Tjejen tog tag in min hand och höll mig fast, medan jag såg flickan jag letade efter springa ut ur rummet, med en hastig blick på mig, innan hon försvann.

Jag svor, sparkade tjejen som höll fast mig på smalbenet, men sprang inte efter flickan jag ville ha.

Jag slängde nallens huvud på marken och vände mig mot tjejen som jag nu mindes hette Anna.

Hon såg rädd ut när hon tittade på mig, men sen blev hon osäker när hon såg tårarna som rann nerför mina kinder.

Jag var förbannad, fanns det ett bättre sätt att förklara hur jag kände mig.

-Dra åt helvete! mumlade jag och gick iväg. Jag åker hem nu, det kan du hälsa henne!

Nu står jag här i regnet, som på nytt har börjat välla ner. Väntande på en buss, som verkar vara försenad.

Jag är fullständigt genomblöt, men jag bryr mig inte. Jag vill bara härifrån nu genast.

Lyktor lyser långt bort, och nu ser jag bussen köra in på parkeringen och plockar upp mig.

Jag sätter mig längst bak.

Busschauffören stänger dörrarna och jag blundar, redo att glömma allt.

Men bussen rör sig inte, och plötsligt öppnas dörrarna på nytt och in kommer en genomdränkt svarthårig gestalt.

En tjej.

Jag skruvar olustigt på mig, och hör hur tjejen betalar för bussresan och snabbt börjar söka sig längre in i bussen.

Då ser hon mig, och jag vänder bort blicken direkt.

Hon ställer sig bredvid mig och tittar darrande på sina händer, och efter några sekunder blir jag nyfiken och kollar in vad hon håller i.

Det var nallebjörnens huvud som jag hade slängt ifrån mig.

-Förlåt! viskar hon och tittar fortfarande inte på mig.

Jag kan inte låta bli att känna medlidande för henne och flyttar lite så att hon får plats bredvid mig.

Hon sätter sig och börjar förklara. Jag bara sitter där förvånad över vad hon säger.

Hennes ord berör mig och när hon smeker sin ovanligt stora mage, tappar jag hakan.

-Vi har ju försökte hela tiden, men det har aldrig fungerat, sen gjorde vi slut och plötsligt var jag...! Allt kändes så underligt!

-Varför undvek du mig hela kvällen? frågar jag.

-Det var inte meningen! Jag var rädd för vad du skulle tycka! Jag var för rädd för att träffa dig!

-Men du skrev att du ville träffa mig!

-Det var inte jag som skickade det meddelandet, men det var min ide` från början! Anna skickade meddelandet utan att jag visste om det! De sa att jag inte skulle klara av att bli förälder ensam, och jag ville inte vara ensam, men det skrämmer mig! Det här skrämmer mig!

När hon säger det sista pekar hon samtidigt på sin mage.

Jag lägger min hand omkring henne, och kysser hennes panna.

-Förlåt att jag förföljde dig! Det var inte meningen att du skulle bli upprörd!

Hon snörvlar mot min axel, och efter några minuter kollar hon upp på mig.

-Vart är den här bussen på väg förresten?

-Till flygplatsen svarar jag! svarar jag. Jag är på väg hem!

-Ojdå! säger hon och ser panikslagen ut.

-Men om du vill, kan vi stanna vid det gamla motellet längs vägen? säger jag. Om du vill, alltså?

Då kysser hon mig, passionerat och mjukt.

Jag sitter bara där och till sist kan jag inte hålla mig längre. Jag kysser henne tillbaka och drar för varje andetag henne närmare mig.

-Vänta! flämtar hon till och tittar på mig. Hur blir det med..?

Hon pekar frågande på magen.

-Jag har alltid velat ha ett barn! säger jag.

-Så du tycker inte att jag borde..?

-Verkligen inte, om du inte vill det förstås! svarar jag, och hon kryper upp i min famn och kysser mig igen.

Sensmoral: tjejer kanske ibland ser ut att vara elaka, men oftast så ligger det något logiskt under det hela!

Hon handlade utan att tänka. Hennes händer grep snabbt tag om vilka föremål som än var närmast och slängde dem på mannen, samtidigt som hon duckade för varje skott som han avfyrade med sitt vapen.

Mannen var nästan lika snabb som henne och lyckades undgå de flesta av hennes kast medan de som faktiskt träffade inte berörde hans skyddsdräkt. Hon blev bara mera och mera medveten om, att om hon inte snart gjorde sig av med mannen skulle hon vara körd när flera kom in i lägenheten.

Hon siktade in sig på vapnet i mannens hand.

Stolar började flyga i rummet. Allt fick i praktiken liv. Bestick från lådorna, mat från kylskåpet och bordet som hade stått vid fönstret.

Både hon och mannen verkade först mållösa av allt innan Aurora själv kom på att det var hon själv som gjorde det.

Hur i helvete..?

Men hon var inte långsam med att utnyttja sitt konstiga övertag. Hon slängde sig fram och ryckte vapnet ur mannens händer samtidigt som bordet tryckte upp honom mot väggen och knivar började sväva mot hans huvud.

Ett skott hördes och hon föll till marken.

Värken i axeln var fruktansvärd och hon lyckades inte häva sig upp igen med bara en arm. Någon knuffade med foten henne på rygg.

En man med ett härjat ansiktsuttryck och blodiga kinder, bet ihop sina tänder och tryckte in sin revolver under hennes haka. Plötsligt ryckte han till och var på väg att istället fall ner på henne.

Hon gav ut ett litet rop när mannens tyngd träffade hennes skadade arm , men det lättade snabbt och hon såg hur mannen lyftes upp och slängdes åt sidan. Mannens ögon stirrade nu tillbaka på henne helt livlösa.

-Hej! viskade en vänlig röst och hon tittade upp för att se Gabriel stå över henne med blodiga armar och en söndersprucken läpp.

-Du skulle ju ge dig av sa jag! kraxade hon och försökte sätta sig upp, men kunde inte på grund av den otäcka smärtan i armen.

-Och hur skulle det här ha slutat då tror du? mumlade han och lade en arm under hennes nacke och den andra framför hennes ansikte. Här!

Först förstod hon inte vad han menade, men när hon såg blodet som pumpades i hans ådror, tryckte hon undan hans arm.

-Nej! Det är farligt och jag klarar mig! hostade hon.

Gabriel brydde sig inte och tryckte sin arm närmare hennes mun.

-Du behöver blod, och det är inte alls farligt! förklarade han. Skulle jag bita dig skulle du vara på väg att dö inom några minuter, men mitt blod är inte farligt, speciellt inte för en varulv!

Hon suckade, och tittade in i hans ögon innan hon lät sig övertygas.

Kan jag lita på hans ögon?

Hon hade förälskat sig i hans ögon första gången som de träffades, och efter hans svek, undrade hon om hon nånsin kunde se in i de vackra blåa ögonen och lita på vad han säger.

Hon kände hur hans beröring fick något i hennes mage att börja röra på sig. Som fjärilar fast med en gnutta av illamående. Och om hon hade stått på benen så hade hon troligtvis kunnat känna hur de hade skakat under vikten av hennes kropp.

Gabriel började bli otålig, sa att det var flera på väg upp för trappan just nu.

-Vi måste ge oss av, men det kan vi inte göra om du ser ut så här! förklarade han och tittade djupt in i hennes ögon.

Kan jag lita på hans ögon?

Sen såg hon ner på hans läppar och såg hur det ännu rann blod från dem. Hon visste att hon inte skulle ha tagit emot hans hjälp på grund av ögonen, men han hade varit där för henne. Och hon kunde hjälpa honom att ta hand om sina skador, men bara om hon tog emot hans hjälp.

Hon sträckte ut halsen och tryckte in sina tänder i hans handled.

Genast kände hon hur blodet verkade stärka henne, men hon slutade inte direkt. Hon ville göra honom så svag som möjligt, så att han visste bättre än att svika henne igen.

-Är du med?

Hon nickade. För en månad sen skulle hon aldrig ha gjort det, men nu var det annorlunda, så hon klev upp på fönsterbänken och hoppade.

Hur mycket hon än hade velat rymma från sitt liv och ta över någon annans , så skulle hon aldrig ha gjort det. Hon hade alltid sett sig själv som den svagare länken i en kedja, utan möjligheter att klara sig med någon annan än sina skötare. Men det var annorlunda nu.

Medan hon kände hur vinden ven genom hennes kläder när hon för en bråkdelssekund föll flera meter ner mot marken och till sist kände det svala, våta gräset mellan tårna, kunde hon inte komma på någon bättre förklaring på varför hon gjorde detta, än den som nu också hoppade ner från fönstret.

Hennes fötter rörde sig snabbt och hon susade iväg utan att veta vart. Luften som strömmade genom hennes hår gjorde henne bara mer upprymd av sin lilla flykt, fastän det inte var från dårhuset som hon flydde från, som hon alltid hade föreställt sig det.

En duns hördes och han var snabbt ikapp henne. På långt håll kunde de höra männen svära och ropa av förtvivlan när de upptäckte att de hade förlorat sitt byte. De skulle förstås inte sluta jaga henne för det, det visste hon, för hon hade som alltid ett pris på sitt huvud och ett plakat med texten ”galning” på bröstet.

Något som fanns både fysiskt och psykiskt.

Hon sträckte ut handen mot honom, och han tog den utan att fundera på saken. Hon log lite åt tanken på att hon kanske hade förlorat tryggheten i sitt fängelse men att hon iallafall var på väg att vinna något bättre än det, ett liv värt att leva för, vilka risker det än gav.

De sprang bland träden som började växa sig allt tätare omkring dem. De hade ingen annan plan än att sätta så långt avstånd mellan sig och männen som möjligt. Det var det värsta samtidigt som det också var det mest spännande med att vara jagad. Man var aldrig säker.