Jag har länge nu funderat på en historia, och här kommer nu ett smakprov på den! ;)
Jag undrade väldigt ofta på vilket sätt han såg mig. Såg han mig som den idiot som jag kände mig, eller var jag någon annan för honom.
Såg han mig på samma sätt som jag själv gjorde. Ibland tyckte jag mig se en glimt av gillande i hans blick innan den försvann och byttes mot en professionell livvakts blick.
Försvinn bara inte för mig som alla andra har gjort, jag bryr mig inte om du sliter sönder mitt hjärta, bara så länge som jag inte är ensam.
Jag vill inte känna mig ensam, när jag redan känner mig halvdöd.
Hon sitter kvar på klippan och tittar ner i vattnet när hon får syn på några grodyngel som simmar omkring. Hennes hand sträcker sig automatiskt ner för att plocka upp en av dem, men de skingrar sig och flyr rädda därifrån.
Hon skyndar sig att ta tillbaka handen, men de har redan försvunnit långt borta.
Vinden blåser en sval bris över henne och tar hennes papper med sig. Hon tittar på när det flyger över havet och försvinner.
En sten faller från hennes bröst.
-Jag kanske är ett monster, men jag är ingen mördare! viskar hon tyst för sig själv och lyfter upp sin hand. Inte på det sätter! Och jag tänker inte dö! Inte än!
De mörka strecken på hennes handrygg, som skulle föreställa blodådror, ser ut att täcka stora delar av hennes hand och på ett konstigt sätt kan hon till och med se hur hennes eget blod pumpas till fingrarna.
-Jag är inte en mördare, men jag är ett monster!
Hon böjer sig ner mot vattnet och ser sin egen spegelbild, och tyst kan hon höra det hon alltid hörde när hon såg sig själv.
Hon hör när de skriker.
Tysta rop på hjälp, och de fanns alltid hos henne. De skulle aldrig försvinna, och det var därför hon aldrig tittade sig själv i spegeln.
Hon vill inte höra när de skriker.
Hon ler helt utan glädje och tittar länge på sina egna tänder. Huggtänderna blänker i ljuset av solen.
Jag vill inte höra alla som jag har dödat! skriver hon på ett tomt papper.
