dammtrollet

 

Hon handlade utan att tänka. Hennes händer grep snabbt tag om vilka föremål som än var närmast och slängde dem på mannen, samtidigt som hon duckade för varje skott som han avfyrade med sitt vapen.

Mannen var nästan lika snabb som henne och lyckades undgå de flesta av hennes kast medan de som faktiskt träffade inte berörde hans skyddsdräkt. Hon blev bara mera och mera medveten om, att om hon inte snart gjorde sig av med mannen skulle hon vara körd när flera kom in i lägenheten.

Hon siktade in sig på vapnet i mannens hand.

Stolar började flyga i rummet. Allt fick i praktiken liv. Bestick från lådorna, mat från kylskåpet och bordet som hade stått vid fönstret.

Både hon och mannen verkade först mållösa av allt innan Aurora själv kom på att det var hon själv som gjorde det.

Hur i helvete..?

Men hon var inte långsam med att utnyttja sitt konstiga övertag. Hon slängde sig fram och ryckte vapnet ur mannens händer samtidigt som bordet tryckte upp honom mot väggen och knivar började sväva mot hans huvud.

Ett skott hördes och hon föll till marken.

Värken i axeln var fruktansvärd och hon lyckades inte häva sig upp igen med bara en arm. Någon knuffade med foten henne på rygg.

En man med ett härjat ansiktsuttryck och blodiga kinder, bet ihop sina tänder och tryckte in sin revolver under hennes haka. Plötsligt ryckte han till och var på väg att istället fall ner på henne.

Hon gav ut ett litet rop när mannens tyngd träffade hennes skadade arm , men det lättade snabbt och hon såg hur mannen lyftes upp och slängdes åt sidan. Mannens ögon stirrade nu tillbaka på henne helt livlösa.

-Hej! viskade en vänlig röst och hon tittade upp för att se Gabriel stå över henne med blodiga armar och en söndersprucken läpp.

-Du skulle ju ge dig av sa jag! kraxade hon och försökte sätta sig upp, men kunde inte på grund av den otäcka smärtan i armen.

-Och hur skulle det här ha slutat då tror du? mumlade han och lade en arm under hennes nacke och den andra framför hennes ansikte. Här!

Först förstod hon inte vad han menade, men när hon såg blodet som pumpades i hans ådror, tryckte hon undan hans arm.

-Nej! Det är farligt och jag klarar mig! hostade hon.

Gabriel brydde sig inte och tryckte sin arm närmare hennes mun.

-Du behöver blod, och det är inte alls farligt! förklarade han. Skulle jag bita dig skulle du vara på väg att dö inom några minuter, men mitt blod är inte farligt, speciellt inte för en varulv!

Hon suckade, och tittade in i hans ögon innan hon lät sig övertygas.

Kan jag lita på hans ögon?

Hon hade förälskat sig i hans ögon första gången som de träffades, och efter hans svek, undrade hon om hon nånsin kunde se in i de vackra blåa ögonen och lita på vad han säger.

Hon kände hur hans beröring fick något i hennes mage att börja röra på sig. Som fjärilar fast med en gnutta av illamående. Och om hon hade stått på benen så hade hon troligtvis kunnat känna hur de hade skakat under vikten av hennes kropp.

Gabriel började bli otålig, sa att det var flera på väg upp för trappan just nu.

-Vi måste ge oss av, men det kan vi inte göra om du ser ut så här! förklarade han och tittade djupt in i hennes ögon.

Kan jag lita på hans ögon?

Sen såg hon ner på hans läppar och såg hur det ännu rann blod från dem. Hon visste att hon inte skulle ha tagit emot hans hjälp på grund av ögonen, men han hade varit där för henne. Och hon kunde hjälpa honom att ta hand om sina skador, men bara om hon tog emot hans hjälp.

Hon sträckte ut halsen och tryckte in sina tänder i hans handled.

Genast kände hon hur blodet verkade stärka henne, men hon slutade inte direkt. Hon ville göra honom så svag som möjligt, så att han visste bättre än att svika henne igen.