dammtrollet

-Är du med?

Hon nickade. För en månad sen skulle hon aldrig ha gjort det, men nu var det annorlunda, så hon klev upp på fönsterbänken och hoppade.

Hur mycket hon än hade velat rymma från sitt liv och ta över någon annans , så skulle hon aldrig ha gjort det. Hon hade alltid sett sig själv som den svagare länken i en kedja, utan möjligheter att klara sig med någon annan än sina skötare. Men det var annorlunda nu.

Medan hon kände hur vinden ven genom hennes kläder när hon för en bråkdelssekund föll flera meter ner mot marken och till sist kände det svala, våta gräset mellan tårna, kunde hon inte komma på någon bättre förklaring på varför hon gjorde detta, än den som nu också hoppade ner från fönstret.

Hennes fötter rörde sig snabbt och hon susade iväg utan att veta vart. Luften som strömmade genom hennes hår gjorde henne bara mer upprymd av sin lilla flykt, fastän det inte var från dårhuset som hon flydde från, som hon alltid hade föreställt sig det.

En duns hördes och han var snabbt ikapp henne. På långt håll kunde de höra männen svära och ropa av förtvivlan när de upptäckte att de hade förlorat sitt byte. De skulle förstås inte sluta jaga henne för det, det visste hon, för hon hade som alltid ett pris på sitt huvud och ett plakat med texten ”galning” på bröstet.

Något som fanns både fysiskt och psykiskt.

Hon sträckte ut handen mot honom, och han tog den utan att fundera på saken. Hon log lite åt tanken på att hon kanske hade förlorat tryggheten i sitt fängelse men att hon iallafall var på väg att vinna något bättre än det, ett liv värt att leva för, vilka risker det än gav.

De sprang bland träden som började växa sig allt tätare omkring dem. De hade ingen annan plan än att sätta så långt avstånd mellan sig och männen som möjligt. Det var det värsta samtidigt som det också var det mest spännande med att vara jagad. Man var aldrig säker.